Sjunga-i-världen – en fenomenologisk betraktelse över sångarens inre arbete

Abstract

I avhandlingen studerar jag fenomenologiskt sångarens inre arbete och det som föregår rösten. I min forskning har jag utgått ifrån min erfarenhet som sångare specialiserad på tidig musik och genrens typiskt intima konsert- och repetitionsatmosfär. Jag har studerat det inre arbetet genom enheten kropp–andning–sinne där jag utgått ifrån enhetens sidor. Sidorna i denna enhet kan inte skiljas ifrån varandra även om enheten kan studeras ifrån olika synvinklar, i denna process framträder enhetens cykliska identitet. Jag har speglat upplevelsetexter från repetitioner och konserter mot fenomenologiska teorier. På detta vis har den i praktiken grundade enheten kropp–andning–sinne närmat sig det teoretiska sjunga-i-världen. Kropp–andning–sinne är fundamentet för sjunga-i-världen, en term utvecklad utgående från den fenomenologiska traditionen genom Heideggers i-världenvaro (in-der-Welt-sein), Merleau-Pontys till-världen-varo (suis à) och under senare år Skôfs och Berndtsons andas-i-världen (breathing-in-the-world). De två förstnämnda diskuterar inte andningen som en faktor i människans kommunikation med omgivningen, medan Irigaray samt Skôf och Berndtson gör det. För sångaren är andning lika essentiellt som kropp och sinne i förståelsen för och framförandet av musik.

Från det semiotiska chora (Platon, Kristeva) kan inspiration väckas i sångaren. Med inspirationen skapas mening (le sens, Nancy) som utvecklas genom en inhalation i sångaren. Efter en kort stillhet kan tonen tändas. Då har instrumentet tagit emot den första tonen vilket gör att diafragma aktiveras med ett ”klick” inför tonens ansats. I den korta förfonatoriska förberedelsen stillas instrumentet innan en tonkropp kan tändas. Tonkroppen är delad i rummet och kan skapas under optimala förhållanden i kropp–andning–sinne då sångaren är i och till rummet.

Andningen är musikens livskraft i enheten kropp–andning–sinne. I det delade rummet och luften (Irigaray) kan sångaren skapa en vågrörelse av den sammanflätade expansionen och kontraktionen i instrumentet. Andningen inkluderar alla i rummet varför sången är till för alla närvarande. Sinnets betydelse för sjunga-i-världen belyses av hur sångaren är i och till världen, mening skapas och beröring kan ske genom tonkroppen. En inre stillhet i sinnet ger sångaren god koncentration för arbetsprocessen och skapar förutsättningar för närvaro och flow.

In my DocMus thesis I have studied the singer’s inner work and what precedes the voice. In my research I have utilized my experience as a singer specialized in early music and the genre’s generally intimate concert and rehearsal atmosphere. Employing the triadic concept of body–breath–mind led me to study the singer’s inner work from each side of the triangle that forms this unit. In this process the triad’s cyclical identity appears. The three parts are inseparable from each other, although the unit can be studied from these three different angles. Experience texts from rehearsals and concerts have been mirrored against phenomenological theories. Through this method the practice-based body–breath–mind is linked to the theoretical singing-in-the-world. Body–breath–mind is the foundation for singing-in-the-world, a term developed from the phenomenological tradition of Heidegger’s being-in-the-world (in-der-Welt-sein), Merleau-Ponty’s being-toward-theworld (suis à) and in recent years Skôf’s and Berndtson’s breathing-in-the-world. The first two do not discuss breath as a factor in man’s communication with the environment, while Irigaray as well as Skôf and Berndtson do. For the singer breath is equally important as body and mind for understanding and performing music.

From the semiotic chora (Plato, Kristeva) inspiration can awaken within the singer. With inspiration meaning (le sens, Nancy) is formed and can develop in the singer through inhalation. A tone can start after a short moment of stillness. The instrument has then received the starting tone and the diaphragm activates with a ”click” before the tone is struck. In the pre-phonatory preparation the instrument remains still for a short moment before a tonebody can be lit. The tonebody is shared with the environment and can in optimal circumstances appear within body–breath–mind when the singer is in and toward the room.

Breath is the life force of the triad body–breath–mind. In the shared environment and air (Irigaray), the singer can create a wave movement of the intertwined expansion and contraction of the instrument. Breath includes everyone in the room which makes singing inclusive for everyone present. Mind’s role to singing-in-the-world correlates with how the singer exists in and toward the world, meaning can be shaped and how the tonebody can be created through touch. From the stillness of mind, the singer can experience concentration and create optimal conditions for presence and flow.