Assembling a praxis : choreographic thinking and curatorial agency

Abstract

We curate our playlists, our menus, and our outfits. Urban planning, poetry, and software design have choreographic elements. These phenomena point to the potential of the curatorial and the choreographic to open new spaces for aesthetic engagement.

Assembling a Praxis: Choreographic Thinking and Curatorial Agency imagines a site where the curatorial and the choreographic meet. I formulate this “choreographic curatorial” through three projects I developed at the Lamont Gallery. My curatorial practice is characterized by movement and arrangement, embodiment and encounter. What happens when you curate from this position?

Rather than seeing an exhibition as an answer—a static proof of concept or a demonstration of knowledge—I consider exhibition-making to be a dynamic method of prototyping. Within this research, I examine how narratives emerge in open-ended curatorial practice, complicate notions of authorship, investigate the influence of movement, and delineate the contours of curatorial dramaturgy. Throughout this research, I emphasize the vital role of curiosity, experimentation, and desire.

To explore what it means to curate with choreographic sensibilities, I differentiate curating from the curatorial with the help of Maria Lind and Beatrice von Bismarck. I wrestle with defining choreographic thinking with the support of Adesola Akinleye, Erin Manning, and William Forsythe. I reorient myself with the company of Sara Ahmed. Alongside Keller Easterling, I question the need to name and the need to know. I embrace the potential of wandering and wandering with Raqs Media Collective. I dance in museums with Trisha Brown.

As a practice-based artistic research inquiry, my analysis also raises questions about the nature of artistic research. Curation is a key site for my inquiry, but not the only one. My research contributes to broader conversations around how the visual arts and the performing arts intersect, and what this intersection enables. Curation under these conditions becomes a way to ask questions, make introductions, and invite possibilities, using the platform of the gallery space as laboratory, rehearsal room, studio, and stage. It seeks, rather than seeking to answer.

Kuratoimme soittolistojamme, ruokalistojamme ja asukokonaisuuksiamme. Kaupunkisuunnittelussa, runoudessa ja ohjelmistosuunnittelussa on koreografisia elementtejä. Nämä ilmiöt viittaavat kuratorisen ja koreografisen mahdollisuuksiin avata uusia tiloja esteettiselle osallisuudelle.

Assembling a Praxis: Choreographic Thinking and Curatorial Agency kuvittelee paikan, jossa kuratorinen ja koreografinen kohtaavat. Muotoilen tämän ”koreografisen kuratorisuuden” kolmesta Lamontin Galleryssä kehittämästäni hankkeesta. Kuratoriselle toiminnalleni on ominaista liike ja sovittaminen, ilmentyminen ja kohtaaminen. Mitä tapahtuu, kun kuratoi tästä näkökulmasta?

En pidä näyttelyä ratkaisuna – staattisena todisteena konseptista tai osaamisen osoituksena – vaan pidän näyttelyn valmistelua dynaamisena prototyypin tekemisenä. Tässä tutkimuksessa tarkastelen, miten avoimessa kuratorisessa toiminnassa syntyy narratiiveja, monimutkaistan käsityksiä tekijyydestä, tutkin liikkumisen vaikutusta ja piirrän kuratorisen dramaturgian ääriviivat. Korostan tutkimuksessa uteliaisuuden, kokeilujen ja halun elintärkeää roolia.

Erotan kuratoinnin kuratorisesta Maria Lindin ja Beatrice von Bismarckin avulla tutkiakseni kuratoimisen merkitystä koreografisella herkkyydellä. Painin koreografisen ajattelun määritelmän kanssa Adesola Akinleyen, Erin Manningin ja William Forsythen tuella. Etsin itselleni uuden suunnan Sara Ahmedin seurassa. Keller Easterlingin rinnalla kyseenalaistan nimen ja tietämisen tarpeen. Syleilen vaeltelun potentiaalia Raqs Media Collectiven seurassa. Tanssin museoissa Trisha Brownin kanssa.

Käytäntöön perustuvana taiteellisena tutkimuksena analyysini herättää kysymyksiä myös taiteellisen tutkimuksen luonteesta. Kuratointi on tärkeä alue tutkimuksessani, vaan ei ainoa. Tutkimukseni osallistuu laajempaan keskusteluun siitä, miten kuvataide ja esittävä taide risteävät ja mitä tämä risteäminen mahdollistaa. Näissä olosuhteissa kuratointi on tapa esittää kysymyksiä, tutustua ja luoda mahdollisuuksia käyttämällä galleriatilaa laboratoriona, harjoitusluokkana, studiona ja näyttämönä. Se etsii vastauksen etsimisen sijaan.

Vi kurerar våra spellistor, menyer och kläder. Stadsplanering, poesi och mjukvarudesign har koreografiska element. Dessa företeelser pekar på potentialen att kurerandet och det koreografiska kan öppna nya platser för estetiskt engagemang.

Uppsättning av Praxis: Choreographic Thinking and Curatorial Agency föreställer sig en plats där kuratorn och koreografen möts. Jag formulerar detta ”koreografiska kurerande” genom tre projekt som jag har utvecklat på Lamont-galleriet. Min kuratoriska praktik kännetecknas av rörelser och arrangemang, förkroppsligande och möten. Vad händer när du kurerar från den här positionen?

Hellre än att se en utställning som ett svar — ett statiskt prov på ett koncept eller en demonstration av kunskap — anser jag att ordnandet av utställningar är en dynamisk metod för prototypering. Inom denna forskning undersöker jag hur berättelser framträder i öppna kuratoriska metoder, komplicerar begrepp om auktoritet, undersöker rörelsens inflytande och beskriver konturerna av kuratorisk dramaturgi. Under hela denna forskning betonar jag den viktiga roll som nyfikenhet, experiment och önskan spelar.

Genom att undersöka vad det innebär att kurera med koreografisk känslighet skiljer jag mig från kuratoriet med hjälp av Maria Lind och Beatrice von Bismarck. Jag brottas med att definiera koreografiskt tänkande med stöd av Adesola Akinleye, Erin Manning och William Forsythe. Jag omorienterar mig i sällskap av Sara Ahmed. Tillsammans med Keller Easterling ifrågasätter jag behovet av att nämna och få veta. Jag omfamnar potentialen av att vandra och vandra med Raqs Media Collective. Jag dansar på museer med Trisha Brown.

Som en praktisk konstnärlig forskning väcker min analys också frågor om den konstnärliga forskningens karaktär. Kurerande är en viktig del av min förmåga, men inte den enda. Min forskning bidrar till bredare diskussioner om hur den visuella konsten och scenkonsten korsar varandra och vad denna skärningspunkt möjliggör. Kurerande under dessa förhållanden blir ett sätt att ställa frågor, ge introduktioner och bjuda in till möjligheter genom galleriets plattform som laboratorium, övningsrum, studio och scen. Den söker snarare än försöker hitta ett svar.