Va e de ja håller på me? En regissör söker sig själv

Abstract

I det här arbetet skriver jag, Tomi Korhonen, om mig själv som regissör. Det är en undersökning i att vad jag anser att är regissörens uppgift, hur jag jobbar som regissör, vilken sorts teater jag är ute efter, min konstsyn och hur jag upplever verkligheten – ett försök att kartlägga var jag står, hur jag kommit hit och vart jag är på väg. Undersökningsmaterialet består av mina egna anteckningar, upplevelser, reflektioner kring mina regiarbeten på Teaterhögskolan, och diskussioner jag haft med min handledare, lärare och studiekamrater. Använder litteratur från psykologins, filosofins och teaterns värld som stöd och bollplank för mina tankar – böcker som visat sig vara inspirerande och värdefulla för min utveckling – samt videomaterial från Youtube som tangerar samma ämnen. I ett försök att förtydliggöra det jag skriver om i texten använder jag också flertal bilder som stöd –målningar, ritningar och foton. Genom att skriva detta arbete har jag insett att synvinkel – dess mångfald och manipulation – är ett viktigt verktyg för mig – samt att jag alltid försöker hitta sätt att få mitt undermedvetna (min intuition) med i mina regiarbeten. Har kommit fram att jag upplever att användningen av kontraster på scenen möjliggör att någonting ”magiskt” börjar ske – att någonting osynligt börjar röra på sig – och att den här osynliga rörelsen uttrycker sig oftast i rytm. Har också insett att tema (aihe) är en svår term för mig och jag försöker kartlägga det här problemet i texten. Kommer fram till att jag ser på teater som en ständigt döende konstform och att precis därför inspirerar den mig. Är ute efter en slags heroisk teater som tar itu och möter denna död och använder det som språngbräde för att nå någonting bortom tid och rum. Utvecklar också i texten en sorts ”konstekvation” vars centrala punkt är mötet mellan det autentiska och det okända. Skriver också om det ”sköna” och det ”fula” och varför jag upplever det som användbara termer och fruktbart att kombinera dem på mitt scengolv. Allt det här leder till en sorts djupdykning in i hur jag upplever världen och människan - hur jag ser människan som en varelse som befinner sig i en ständig spänningspunkt mellan oändliga krafter – mellan kaos och ordning – död och liv – och allt detta för att vi är varelser bundna i tid och rum. I texten öppnar jag också hur jag ser på mig själv som en slags mångfald – att det lever sidor i mig, djupt i mitt undermedvetna, som påverkar mig mer än jag anar – och att jag försöker lära känna dem och lära mig använda dem i min konstnärliga verksamhet. Har också insett att det finns någonting som jag strävar till – något jag tycks värdesätta mer än annat – och försöker i texten formulera vad det här något kan vara. Det här något som jag tycks ha ett behov av att kommunicera. Det känns att alla dessa saker går in i varandra – likt mönster som upprepar sig på olika nivåer av varande – från det mikrokosmiska till det makrokosmiska – från det ytliga till det djupa – från det konkreta till det abstrakta – från det medvetna till det omedvetna. I detta arbete har jag tänjt på gränsen av min förståelse – har försökt artikulera i skrift en upplevelse av verkligheten som inte grundar sig på ord. Har insett att fastän jag dykt djupt in i mig själv och lyft fram en hel del saker till ytan är jag fortfarande i process – är inte färdig – förstår egentligen inte ännu helt vad det är jag håller på med.